Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
125
KAPTEN GRANTS BARN.

terna på stormasten, då seglen ryckte sig lösa från sina fästen och flögo bort som jättelika fåglar.

Duncan hade nu intet värn mot vågorna. Den kastades omkring som en boll, och masterna voro nära att brytas. Det enda John Mangles hade att göra var att försöka sätta upp ett stormsegel, vilket också lyckades efter flera timmars arbete. Medelst denna lilla duk flög fartyget framåt med otrolig fart mot den australiska kusten, och dess kapten, som icke för ett. ögonblick lämnade sin post varken för att vila eller smaka föda, fäste oavvänt sitt öga på dimmorna i norr.

Vad han fruktade var, att de skulle dölja skär, mot vilka jakten när som hälst kunde krossas. Och slutligen gick han och sökte upp Glenarvan för att underrätta honom om faran.

Om icke försynen själv ledde dem fram genom bränningarna sade han, hade de att frukta det värsta.

— Gott, John, genmälde Glenarvan, jag skall försöka rädda min hustru. Vill du ta hand om Mary Grant?

— Ja, mylord, svarade kaptenen med fuktiga ögon.

De övriga passagerarna blevo nu kallade upp på däck, för att de icke skulle vara instängda, om något skulle inträffa. Och medvetna om stundens allvar stodo de tysta och betraktade det upprörda havet. Bakom de skymtande skä-