ren och sandbankarna tyckte sig emellertid John Mangles upptäcka liksom en bassäng med lugnare vatten. Om stormen saktat sig, kunde man kanske tagit sig fram ditin. Men det fanns ingen möjligen därtill, då de ofantliga vågorna lyfte och slungade fartyget på detta sätt.
Nu voro de icke mer än några kabellängder från de oundvikliga sandbankarna. Fanns det då intet medel att lugna vågorna?
— Olja, olja! utbrast John Mangles plötsligt.
Det gällde att försöka ett medel, som understundom lyckas. Om man häller ut en tillräcklig mängd olja på vågorna, flyter denna ut över dem och dämpar dem genast. Men denna verkan är snart övergående, och olyckligt det fartyg, som åter kommit ut ur oljans glänsande krets. Med fördubblat ursinne störta sig då de hämmade vågorna över det.
Matroserna skyndade sig efter de två kaggarna, som innehöllo jaktens oljeförråd, slogo bottnen ur dem och inväntade, stående vid bogsprötet, kaptenens kommandoord.
— Låt gå! skrek denne, då jakten var mitt för ingången till bassängen.
Kaggarna hängdes ut, en på vardera sidan om stäven, och välvdes om. Och ögonblickligen smektes havets skummande yta slät av den utflytande oljan.