liga hamnar, där buteljen med dokumenten säkert skulle ha blivit observerad.
Dessa anmärkningar gjorde ett starkt intryck. Men icke desto mindre beredde man sig med gott mod att börja efterforskningarna. Redan samma afton lade sig stormen. Och som Duncans ena propelleraxel vid närmare undersökning visade sig vara bruten och skadan icke kunde repareras annat än vid varvet i Melbourne, skyndade man sig att sätta upp nya segel och ge sig av.
De följande dagarna strök jakten så tätt som möjligt intill kusten, under det man spejade efter minsta spillra, som kunde tyda på att ett skeppsbrott ägt rum. Slupen sattes ofta i land, för att man skulle kunna göra ännu noggrannare efterspaningar. Men icke en plankbit, icke en spira! Dock var det ju möjligt, att infödingarna undanskaffat och gjort sig nytta av vrakets lämningar.
Deras sista hopp stod nu till kap Bernouilli, dit de anlände den 20 december. Alla Duncans passagerare följde nu med slupen för att gå i land, och Marys och Roberts oro voro stegrade till sin höjd.
Lady Helena satt med armen om Marys liv och intalade henne hopp, och John Mangles betraktade henne varmt och deltagande.
— Ja, miss Mary, sade han, det är i det ögonblicket, då man icke längre tycker sig ha några
