nu Glenarvan, vad som fört honom och hans kamrater till dessa trakter, beskrev de funna dokumenten och frågade, om någon visste något om Britannias skeppsbrott.
Mary och Roberts hjärtan klappade, och deras såväl som deras följeslagares ögon voro ångestfullt fästa på irländarens ansikte, medan de väntade på hans svar.
Då detta kom, nedslog det emellertid genast alla deras förhoppningar. På de två senaste åren, förklarade farmaren bestämt, hade intet skeppsbrott ägt rum utanför dessa kuster.
De båda barnen kunde icke behärska sig. Tårarna stego dem i ögonen, och i salen blev det för ett par ögonblick alldeles tyst. Kapten Grants ädelmodiga uppsökare försökte sätta sig in uti, att alla deras forskningar hade strandat och att deras färd nu nått sin slutpunkt.
Men plötsligt reste sig en man vid den nedre bordsändan.
— Prisa och tacka Gud, mylord! sade han vänd till Glenarvan. Om kapten Grant lever, måste han finnas på Australiens jord.
Den rörelse, dessa ord uppväckte, var obeskrivlig. Glenarvan hade sprungit upp från sin plats och stött tillbaka sin stol.
— Vem är det, som talar på detta sätt? frågade han.
