på ett oförklarligt sätt hade fattat motvilja mot kvartermästaren.
Då det, sedan blev fråga om, vilka av Duncans besättning, som skulle medfölja expeditionen till lands, blandade sig Ayrton åter i saken. Han ansåg, att man borde medtaga så många som möjligt.
— Men ni har ju sagt oss, att vi icke komma att bli utsatta för några faror, invände Glenarvan.
Detta måste också kvartermästaren medgiva. Man hade alls intet att frukta.
— Nå, då anser jag det bäst att icke alltför mycket minska Duncans besättning, fortsatte lorden. Den måste vara tillräcklig för att kunna manövrera fartyget. Jag tar endast med mig Wilson och Mulrady.
— Och mig, sade John Mangles.
Denna kaptenens önskan att medfölja kom något överraskande. Men då han försäkrade, att styrmannen Tom Austin, på vilkens skicklighet och samvetsgrannhet han fullkomligt litade, mycket väl kunde föra fartyget till Melbourne, voro alla förtjusta åt att få behålla den raske unge mannen i sitt sällskap. Och lord Glenarvan smålog åt honom.
— Det är nog också bäst, att ni är med, när vi träffa Mary Grants far, sade hau sakta till kaptenen. Ni har visst något särskilt att säga honom?
