Glenarvan, Paganel, majoren och John Mangles satte sina hästar i galopp, och inom några minuter visste de, vad som hänt.
Floden under järnvägen låg belamrad med spillror efter lokomotiv och järnvägsvagnar, som störtat ned från bron. Endast ett par meter från avgrunden stod en ensam vagn, som räddats, därigenom att dess kedjor brustit. Men omkring och framför den hopade sig ett virrvarr av upprivna järnvägsskenor, splittrade syllar och delar av lokomotivets ångpanna, som sprungit vid katastrofen.
Och ur de krossade vagnar, som icke lågo under vattnet, framstucko blodiga lemmar och livlösa kroppar, halvt förbrända av elden.
De upprörda åskådarna sökte förklara orsaken till den förfärliga olyckan.
— Bron har störtat in, sade en.
— Visst inte, svarade en annan. Man har bara glömt att sluta till den, då tåget kom, så att detta rusade ned i floden.
Det visade sig också, att det måtte ha förhållit sig så. Bron var alldeles hel.
Uppskakad vände sig Glenarvan till den nyss anlände polismannen.
— En fasansvärd olyckshändelse! sade han.
— Bättre upp, svarade polismannen.
— Bättre upp? upprepade lorden stött av uttrycket. Vad menar ni med det?
