— Ett brott. De enda överlevande, de tio passagerarna i den oskadade vagnen, hade berättat, att de blivit överfallna och plundrade av en trupp banditer om fem eller sex stycken. Och dessa hade även avskurit telegraftrådarna, så att all hjälp blev många timmar försenad.
Någon anmärkte, att brovakten måste ha varit banditernas medbrottsling. Det var så mycket tydligare, som han nu var försvunnen.
Men polismannen skakade på huvudet. Och i detsamma hördes rop och skrik ett stycke nedåt floden, där en mängd människor trängdes. De rörde sig framåt olycksplatsen, och snart urskildes i deras mitt en bår av ett par trädgrenar, på vilken bars en död man. Det var liket av brovakten, vilken banditerna mördat och bortsläpat till ett busksnår.
Sedan polismannen undersökt den döde, reste han sig upp med en hård blick.
— De, som ha gjort den här kuppen, känna säkert redan till de här små armbanden, sade han och skramlade med ett par handklovar, som han tagit upp ur fickan. Och jag hoppas få ge dem några par nya till nyårsgåva.
— Ni misstänker således …? sade Glenarvan.
— Ja, en del folk, som reser gratis på hennes Majestäts skepp.
