båda vaktposterna försökte förgäves att i allt detta larm urskilja något misstänkt ljud. De hade blott sina ögon att lita på. Och ingen mänsklig skugga sågo de skymta, ingen eld blixtrade från något gevär.
Hade Mulrady blott hunnit ett par kilometer från lägret, så vore han säkert utom all fara från banditernas sida, ty de ägde ju inga hästar för att förfölja honom.
Men vad var det? Under ett uppehåll mellan vindstötarna hade John Mangles tyckt sig höra en vissling. Majoren trodde sig också ha hört något dylikt ljud. Och nu, ännu en vissling från annat håll! Ett svar!
Därpå ljöd en knall som av ett skott, men så svagt att den knappt var förnimbar i stormens dån. Glenarvan hade emellertid hört den inifrån kärran och kom ut. Han ville veta, i vilken riktning den hörts, undersökte sin bössa och störtade framåt. Men majoren höll honom tillbaka.
— Är du vansinnig, Edward? sade han. Det är kanske en list för att locka ut oss. Du vill väl inte låta skurkarna skjuta ned oss en och en?
Men om Mulrady fallit i händerna på dem, invände Glenarvan.
— I så fall är det en olycka, som vi inte böra fördubbla genom att till ingen nytta uppoffra oss själva.
Men han måste nästan bruka våld för att kvarhålla honom.
