— Tänk på Helena, fortsatte han, på oss alla, som du lämnar kvar! Och för resten, vart skall du taga vägen i mörkret …?
Liksom till svar på denna fråga hördes plötsligt ett ångestskri.
— Hör! sade Glenarvan.
Skriket kom från det håll, varifrån bössknallen hörts. Och nu förnummo de ett tydligt rop på hjälp.
Utan att längre tänka på någon försiktighet sprungo Glenarvan, majoren och John Mangles genast mot gångstigen. Och snart upptäckte de i snåren en mänsklig gestalt, som under ett hemskt stönande släpade sig framåt.
Det var Mulrady, sårad, döende. Och när hans kamrater lyfte upp honom, blevo deras händer röda av blod.
Medvetslös blev han inburen i kärran, kläddes av och undersöktes. Han hade träffats av ett djupt dolksting i sidan, och blodet sprutade häftigt och stötvis ur såret. Majoren lyckades dock hämma blodflödet och förbinda honom, och efter en kvart öppnade han ögonen.
— Mylord, stammade han. Brevet … Ben Joyce …
Vad menade han? Var det icke endast för att hindra budet att komma till Duncan, som detta dåd utförts? Vad ville Ben Joyce med brevet?
