däck, och som de icke fingo tillräckligt utlopp, hotade de att fylla det usla skrovet. Detta var dock icke den enda faran. Plötsligt ropade utkiken, att han såg land. Och där låg Nya-Zeelands kust färdig att krossa fartyget i sina bränningar.
Skepparen hade halvrusig kommit upp på däck, och hans likaledes halvrusiga besättning förstod icke hans osammanhängande befallningar. Mitt i den allmänna förvirringen lodade John Mangles djupet, och när han fann, att de befunno sig på blott sex meters vatten, ryckte han rodret från skepparen i rättan tid för att undvika det första skäret. Det var dock endast ett uppskov. Strax därpå skakades briggen av en våldsam törn, som bräckte bogspröt och förstäv. Men en väldig våg kastade den loss igen. Och då den sedan för tredje gången slungades mot revet, gick stormasten över bord, under det fartyget självt stod fastpressat i sanden.
Att nu i nattens mörker taga briggen loss var icke att tänka på. Detta kunde kanske endast vågorna själva göra och det endast för att ytterligare sönderslå den, i fall stormen icke lade sig. John Mangles var dock övertygad om att den skulle kunna motstå vågorna åtskilliga timmar. Och under det skepparen slet sitt hår och jämrade sig över sin förlorade last och besättningen söp sig ännu rusigare än förut, förde Mangles de
