resande ned i ruffen. Det bästa, man kunde göra, sade han, var att söka vila och om möjligt sömn för att hämta krafter till de mödor, som morgondagen troligen skulle medföra.
Så småningom avtog stormens rytande. De druckna sällarnas bråk och skrän utanför ruffen tystnade även, och passagerarna därinne lyckades verkligen somna.
Men då de vaknade på morgonen, väntade dem en överraskning. Allt var så förunderligt stilla omkring dem, och sedan John Mangles varit ute och gjort en rond kring fartyget, kom han tillbaka med underrättelsen, att det ombord icke fanns en levande själ mer än de själva. Skepparen och hans folk hade givit sig av och lämnat de övriga åt sitt öde. Men vad värre var, de hade även tagit med sig fartygets enda skeppsbåt.
