Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
202
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

återstod ännu en dryg del av vägen mellan de farliga klipporna och skären, bland vilka det var ytterst svårt att manövrera den oviga farkosten.

Slutligen tycktes dock vattnet vara fritt. Men nej. Lady Helena pekade på ett svart, knappast synligt föremål, som skymtade på avstånd.

— Där är ännu ett skär, sade hon. Då de kommo närmare, märkte de emellertid, att det icke var ett sådant utan en kantrad båt, som flöt med kölen uppåt.

— Macquaries skeppsbåt! utbrast utbrast John Mangles.

Och så var det. Den druckne kaptenen och hans likaledes druckna besättning hade icke under nattens mörker kunnat lotsa sig fram genom de upprörda vågorna. Deras förrädiska flykt visade sig ha varit dem till ingen nytta. Varenda en hade omkommit. Då man välte båten rätt igen, var den tom och så sönderslagen, att alla förhoppningar om att kunna använda den gäckades.

— Skada, sade Paganel, med den kunde vi ha kommit till Auckland.

De fortsatte. Men vinden mojnade, och färden gick nu så långsamt, att de måste besluta sig att kasta ankar och stanna på flotten över natten, ty i mörkret vågade de icke fortsätta. Det blev dock icke mycken sömn och vila för de skeppsbrutna, och uttröttade längtade de efter morgonen.