Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
201
KAPTEN GRANTS BARN.

vilka de sedan rodde ut, när ebben inträffade. Ankarna, som med linor voro fästa vid fartygets akter, sänktes så långt bort som möjligt, och de hoppades, att när floden kom, skulle de sträckta linorna hjälpa den att lyfta upp fartyget. När detta arbete var utfört, fanns det icke annat att göra än att vänta, och som Olbinett hade lagat till en riklig och god måltid för att liva deras mod, gjorde de all heder åt hans anrättning.

Så kom då slutligen det viktiga ögonblicket. Flodvågen närmade sig. Den sköljde över de närmaste skären. Nu nådde den skeppet. Men — det stod, där det stod.

Något vidare försök var icke lönt att göra. Det skulle icke båta till någonting. Men att under nuvarande omständigheter stanna på skeppet vore att inviga sig åt en säker död. Nästa gång havet bleve oroligt, skulle det utan tvivel slå fartyget i stycken. Således måste de besluta sig för att på något sätt försöka nå den fruktade kusten.

Den lilla flotten förstärktes och påbyggdes med virke från briggen. Ett styre tillyxades. Mast och segel förfärdigades. Livsmedel inneslötos i bleckdosor. Och allt var i ordning, flotten sjösatt och passagerarna påstigna, tills floden nästa gång återkom. Den skulle föra dem ett gott stycke på väg till land.

Denna uträkning höll också streck. Men det