Glenarvan tryckte sin hustru mot sitt bröst. Och i detsamma gick Mary Grant bort till John Mangles.
— Lord Glenarvan vill hjälpa sin hustru att dö för att undslippa ett liv i slaveri och skam, sade hon. Men om en man kan göra sin hustru en sådan tjänst, kan väl en fästman också göra den åt sin fästmö. Och John … i detta ögonblick kan jag ju gärna säga det … Jag har läst i era ögon. Jag tror, att ni anser mig för er fästmö. Käre John, kan jag räkna på er, om det behövs?
— Mary! utbrast den unge mannen. Å, Mary..!
Han hann icke säga något mer, ty mattan för ingången lyfte sig, och fångarna släpades inför Kai-Koumou.
Denne fäste sin blick på Glenarvan.
— I morgon i soluppgången skall du dö, sade han.
— Ensam? frågade Glenarvan med klappande hjärta.
— Å, om vår Tohongas liv icke vore dyrbarare än era, så skulle ingen av er slippa undan utbrast hövdingen med ett uttryck av raseri.
I detta ögonblick förmärktes en rörelse bland infödingarna. Hopen delade sig och gav plats åt en krigare, som störtade fram, halvdöd av trötthet och badande i svett.
— Du har nyheter från vår Tohonga, sade Kai-Koumou på engelska i tydlig avsikt att bli förstådd av fångarna.
