— Ja. Han är död. Engelsmännen ha skjutill honom.
Glenarvan och hans följeslagare ryckte till. Deras sista hopp hade brustit.
— I morgon vid daggryningen skola ni dö, alla, sade Kai-Koumou, vänd till fångarna.
Dessa blevo dock icke återförda till sitt fängelse utan måste under bevakning stanna kvar på slätten för att åse den döde hövdingens begravning.
Liket iklätt en lysande dräkt och insvept i en präktig matta, lades på en kulle i mitten av inhägnaden. En huvudbonad av plymer och en krona av löv sattes på den dödes huvud, och luften fylldes av skri och veklagan. Hans anförvanter revo till och med sönder sina ansikten till hans ära. Men ännu långt större blodsoffer fordrades det av hans närmaste.
Hans unga hustru fick enligt bruket hos maorierna icke överleva sin man. Och efter en stund fördes hon fram med utslaget hår och upphävande vilda klagoskrik. Mitt under dessa träffades hon emellertid av Kai-Koumous tunga klubba och föll död till jorden. Hennes kropp lades bredvid hennes herres och mans, och hopens tjut fördubblades.
Nu hade Kara-Tété fått sin hustru till sig på andra sidan graven. Men hur skulle de båda kunna reda sig därborta, om de icke hade den uppassning, de voro vana vid? Men även för
