Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
222
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

— Om vi endast vore ensamna, sade Glenarvan, då kunde vi nog våga ett utfall. Men se …

Och han kastade en outsägligt sorgsen blick på sin hustru och Mary.

— Du har lovat Mary detsamma, som jag lovat Helena, fortsatte han vänd till John Mangles. Den av oss, som överlever den andra, skall uppfylla deras bön.

Den unge kaptenen tryckte lordens hand, och en lång tystnad rådde därpå i hyddan. Men plötsligt lyfte majoren ett finger.

— Hör! sade han sakta.

De andra lyssnade uppmärksamt. Och nu hörde de alla ett skrapande ljud, som tycktes komma ur jordgolvet intill klippväggen. Det lät, som när sand och småsten gnissla mot något skarpt föremål.

— Ett djur, som gräver i sin håla, sade John Mangles.

— Men om det skulle vara en människa, utbrast Glenarvan halvhögt.

— Djur eller människa, så måste vi hjälpa honom, förklarade majoren.

Han hade kastat sig ned och började med en spetsig sten gräva i marken, där ljudet hördes tydligast, och Glenarvan, Wilson och Olbinett följde hans exempel. John Mangles borrade upp jorden med sin dolk. Och endast Mulrady