lades kring gropens kant. Och så slingrade sig tåget tyst och stilla tillbaka utför berget, som härefter vid dödsstraff var förbjudet att beträda, ty liksom varje annan dödens boning var det nu “tabu”.
⁎
Solen hade redan försvunnit, då fångarna åter inneslötos i hyddan. De hade nu blott en natt på sig att bereda sig till döden.
Oaktat sin ångest intogo de en måltid av de matförråd, man lämnat dem, ty de ville hämta krafter för att kunna dö med värdighet. Därefter läste lady Helena högt en bön, och en stund senare lade de sig ned på sina mattor.
Den barmhärtiga sömnen tillyckte inom kort de båda kvinnornas ögonlock. Men deras manliga kamrater kunde icke somna. Oaktat det icke fanns någon möjlighet till flykt, rörde sig deras tankar dock oavlåtligt om en sådan. Hyddans bakre vägg stödde sig mot den överskjutande klippan. Från sidoväggarna stupade grunden rakt ner i ett bråddjup. Och blott från den enda utgången kunde man över ett smalt näs komma till slätten. Men framför detta näs posterade ett tjugotal infödingar kring en eld, som klart upplyste den närmaste delen av nejden. Vildarna själva voro så säkra på att fångarna icke kunde rymma, att de icke en gång bundit dem.
