hängde hennes ögon oavvänt vid hennes läppar, och deras miner uttryckte en spänning, som såge de framför sig sin stackars far, hur han kämpade med vågorna, hur han utmattad kastades upp på stranden, och hur han skrev de tre dokumenten och anförtrodde dem åt havet, för att de skulle ropa till världen om hjälp åt honom och hans olyckskamrater.
— Å, pappa, stackars pappa! utbrusto de då och då.
— Och dokumenten? sade den unga flickan, då lady Helena slutat sin berättelse. Kunde vi kanske få se dem?
— Jag har dem inte här, sade slottsfrun. Men ni behöver inte tvivla på att det förhåller sig som jag sagt. Ni veta nu lika mycket som jag.
Den främmande flickan rodnade.
— Å, jag tvivlar inte på det, sade hon, men jag skulle så gärna velat se min fars handstil.
— Ni skall få det, mitt barn. Kanske redan i morgon.
Och därmed omtalade lady Glenarvan, att hennes man rest till London med papperen för att söka utverka, att man skickade ut en expedition för att uppsöka kapten Grant.
— Och allt detta har ni gjort för oss! utbrast den unga flickan. Hur skola vi kunna tacka er?
— Vi ha ännu icke sett, att våra försök lett
