Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
226
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

vor och stenar. De hade redan hunnit halvvägs ner i dalen, då John Mangles hejdade dem. Och då de blickade uppåt, märkte de en viss rörelse bland vakterna utanför hyddan.

En av krigarna, troligen oroad av något buller, hade gått fram till den och stod en minut med framsträckt huvud och lyssnade vid dörröppningen. Men sedan återvände han lugnad till de andra, kastade ett fång torra grenar på elden och värmde sina frusna händer.

De flyende fortsatte sin väg. Men de gingo på måfå. Paganel fanns icke ibland dem för att styra deras steg. Det enda, de hade klart för sig, var, att de måste undvika de befolkade trakterna kring sjön. Och de skyndade därför bort åt bergen allt högre och högre. Innan solen gick upp, måste de ha hunnit så långt bort, att de voro ur sikte för vildarna.

Men uppstigningen var besvärlig. De själva voro uttröttade. Himlen blev allt ljusare. Och plötsligt hörde de ett mångstämmigt, vilt tjut från dälden inunder sig, som ännu doldes av morgondimmorna. Det var uppenbart, att maorierna nu upptäckt, att deras offer hade flytt.

De påskyndade sina steg. Skulle de hinna undan, innan de blevo sedda? Men nu lyfte dimman sig, och hundra meter under sig sågo de vildarnas myllrande skaror.