Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
227
KAPTEN GRANTS BARN.

På samma gång de sågo dem, hade de emellertid själva blivit sedda. Ohyggliga skrän blandade med hundtjut höjde sig emot dem, och vildarna, som först förgäves försökt klättra upp för klippan ovanför hyddan, störtade sig nu utom inhägnaden för att på sina välkända bergstigar nå de flyktande.

Dessa skyndade vidare, så fort deras krafter tilläto. De måste hinna toppen av berget och komma ned på andra sidan, innan vildarna omringade dem. Slutligen nådde de också den översta platån. Men då voro maorierna heller icke mer än ett par hundra meter ifrån dem.

— Och nu nedför! Nedför! ropade Glenarvan.

De stackars kvinnorna samlade sina sista krafter för att följa honom. Men i detsamma drog Mac Nabbs lorden i armen och pekade bakom dem.

— Se! sade han.

Någonting oförklarligt hade hejdat vildarna i deras framstormande. Tjutande och skakande sina bössor och klubbor hade de stannat nedanför berget liksom på någon mäktig befallning. Vilken makt var det väl, som höll dem tillbaka.

Plötsligt gav emellertid John Mangles till ett rop och tecknade åt sina kamrater att vända sig om. På bergspetsen hade han upptäckt en pålbyggnad, som såg ut som ett slags fästning.

— Kara-Tétés grav, sade Robert.