Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
229
KAPTEN GRANTS BARN.

— Å, vildarna, sade Paganel med en föraktlig axelryckning. De där dumbommarna behöva vi då rakt inte bry oss om. Kom, så gå vi ut och titta på dem!

Han gick ut ur inhägnaden, följd av de andra och ställde sig att se ned på maorierna, som stodo kvar på samma ställe, fyllande luften med sina ohyggliga tjut.

— Ja, skräna ni, enfaldiga kräk! sade Paganel. Hit upp till oss kan ni ändå inte komma.

Hur så? frågade Glenarvan.

— Därför att hövdingens grav beskyddar oss. Därför att berget är “tabu”.

Och geografen, som visste allting, förklarade för sina åhörare detta underliga “tabus” stora betydelse.

Sedan Paganel liksom Robert begagnat sig av den allmänna uppståndelsen vid Kara-Tétés död för att fly, hade han gömt sig i skogarna icke allt för långt från infödingarnas hyddor. Han ville icke överge trakten, förrän han fått erfara något om sina kamraters öde. Och då han på avstånd åsett maorihövdingens begravning, förstod han, att berget, dit denne förts, var den tryggaste platsen på många mils omkrets. Vildarnas “tabu” hade dragit en oöverstiglig trollkrets omkring det. Smygande på omvägar hade han nått fram till det och kommit till toppen. Och här hade man det så bra, man kunde önska,