Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
228
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

Och så var det verkligen. Under deras nattliga vandring hade slumpen fört dem till detta ställe, dit de dagen förut sett infödingarna föra sin hövdings lik. Glenarvan och hans följeslagare närmade sig pålbyggnaden, och lorden lyfte upp mattan, som täckte ingången.

Men han släppte den strax, i det han ryggade tillbaka.

— En vilde, mumlade han.

— En vilde inne i graven, undrade majoren. Nå, vad gör det då!

Han lyfte i sin tur mattan, och Glenarvan, Robert och John Mangles följde honom innanför pålarna.

En maoriman klädd i en stor mantel satt verkligen därinne, men så hopsjunken i skuggan, att hans ansikte icke syntes. Han var sysselsatt med att äta frukost och lät alls inte störa sig. Och just som Glenarvan skulle tilltala honom, öppnade han själv munnen och sade vänligt på god engelska:

— Var så god och sitt ned, mylord! Frukosten är i ordning.

Det var Paganel. Vid ljudet av hans röst störtade alla förtjusta fram till honom, omfamnade honom eller tryckte hans hand. Paganel var återfunnen! Man började redan fråga, hur och varför han kommit hit upp på berget, då Glenarvan avbröt allt tidsödande tal med ordet “vildarna!” Man måste ju tänka på att undkomma dem.