Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
231
KAPTEN GRANTS BARN.

— Ingenting, jag funderar bara, svarade geografen.

Och i detsamma övergav han sina funderingar för att hjälpa Olbinett att lägga ner rotfrukterna i hålet, där värmen och vattenångan på en liten stund gjorde dem färdiga att serveras.

De smakade också Kara-Tétés gäster förträffligt. Och efter måltiden började de, styrkta och upplivade, att rådlägga om hur de skulle fortsätta sin flykt, ty hur gott och bra de än hade det för närvarande, kunde de icke stanna där i evighet. Matvarorna skulle taga slut, och det vulkaniska berget ingav oro. Man kunde ju när som helst befara ett utbrott.

Glenarvan föreslog, att de, medan de ännu hade så mycket livsmedel kvar, att det räckte till reskost, i skydd av mörkret skulle försöka smyga sig igenom vildarnas utsatta vakter.

— Gott, sade Paganel, bara maorierna äro så snälla och släppa oss igenom.

— Men om de inte äro så snälla? frågade John Mangles.

— Ja, då få vi ta till de stora medlen, sade Paganel.

Men när man bad att få veta, vilka dessa stora medel voro, ville han icke säga det. Först skulle man pröva Glenarvans förslag.

Så fort natten inbröt, begåvo sig också lorden