och John Mangles ut för att speja. Vildarna hade icke lämnat sin ställning. Stora bål, som de tänt runt kring berget, utvisade deras vaksamhet. Och för övrigt hördes deras skrik och mummel ända upp till toppen av berget.
De båda spejarna smögo försiktigt nedåt den bergås, som sänkte sig mot öster. Allt gick bra under tio minuter, och maorierna, som lågo utsträckta kring sina eldar, tycktes icke ha märkt flyktingarna. Men plötsligt susade två kulor alldeles intill dem. De skyndade sig tillbaka, och vid återkomsten till de andra upptäckte Glenarvan, att hans hatt var sönderskjuten på två ställen. Bägge kulorna hade träffat. Dessa vildar måtte ha ögon som kattor och de präktigaste bössor. Det fanns icke något hopp om att kunna undgå dem.
— Så nu ha vi ingenting annat att göra än att taga till de stora medlen, sade lorden till Paganel.
Denne var nu också beredvillig att bryta sin hemlighetsfullhet.
— Vi ha vanhelgat en maorihövdings grav, sade han. Vi ha trotsat det heliga “tabu”. Vad är naturligare än att maoriernas gud straffar oss. Jag tänker låta maorierna få se, att han gjort det. Och när de blivit övertygade om att han själv gjort sig besvär med att döda oss, hoppas jag, de inte anse det nödvändigt att stanna längre här för att vakta oss.
