Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
233
KAPTEN GRANTS BARN.

— På vad sätt tänker du då låta oss dö, vän Paganel? frågade majoren.

— Jag tänker låta oss dö en död, som helgerånare förtjäna. De hämnande lågorna lura under våra fötter. Låt oss släppa ut dem.

— Vad för slag! Tänker ni göra en vulkan? utbrast John Mangles.

— Bra påhittat, Paganel, sade majoren med ett erkännande så mycket värdefullare, som det var så sällsynt.

Även de andra uttömde sig i lovord över den goda idéen. Och Paganel utvecklade den närmare. Så fort de fått vulkanen i gång, hade de ingenting annat att göra än att gömma sig i Kara-Tétés grav och hålla sig dolda där, tills maorierna blivit riktigt säkra på att de omkommit och uppgåvo belägringen.

— Och när skall planen utföras? frågade lady Helena.

— I kväll, då det blivit mörkt.

— Avgjort, instämde Mac Nabbs. De kära vildarna skola få sig ett litet underverk, som nog kommer att kvarhålla dem i deras tro ett helt sekel.

— Det enda som var betänkligt i förslaget, var den fara, för vilken flyktingarna utsatte sig själva. Skulle man kunna behärska utbrottet? Skulle det icke bli så våldsamt, att hela berget insveptes i eld,