med deras gud själv förgjorde helgerånarna. Och mellan vulkanutbrotten kunde man höra dem skrika: “Tabu! tabu! tabu!”
Vulkanen fortsatte emellertid att allt häftigare utslunga sina glödande lavamassor, och de tio européerna innanför pålstängslet darrade mer än en gång under nattan för sina liv. Icke ens morgonen därpå hade utbrotten avtagit i styrka. Men nu kunde de instängda iakttaga, vilken verkan katastrofen haft på vildarna. Där deras läger varit, kvarlåg här och där förbrända kroppar. En del av deras hyddor hade även nåtts av den brinnande lavan och rykte nu som askhögar. Och maorierna stodo i grupper på slätten utanför sin by och sågo uppåt berget.
Flyktingarna däruppe kunde mycket väl urskilja dem, och de kände till och med igen Kai-Koumou, där han stod i sina krigares krets.
Bäst det var tog han några steg framåt, sträckte ut armarna mot berget och gjorde en massa åtbörder, som om han varit en besvärjande trollkarl. Det var omöjligt att misstaga sig på dess betydelse. Han utslungade ett ännu strängare “tabu” över gravberget än det, som vilat över det förut.
Och när detta var gjort, gick han bort i spetsen för sina krigare. De andra maorierna följde dem i långa rader. Hela stammen tycktes avtåga. Den kunde väl inte längre dväljas i närheten av detta berg, som överskyggades av ett sådant hemskt “tabu”.
