Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
237
KAPTEN GRANTS BARN.

Kara-Tétés gäster vågade likväl ej genast lämna sin tillflyktsort. Kanske var vildarnas avmarsch endast en list för att narra dem? Ännu ett dygn stannade de därför innanför pålstängslet, uppgörande planer för vidare flykt. Och först tredje natten efter vulkanutbrottet smögo de sig ljudlöst nedför bergsluttningen åt öster, medtagande de återstående livsmedlen och försedda med de bössor, som man givit Kara-Tété med sig i döden för att användas i en annan värld.

Vid minsta prassel hejdade de sig, uppskrämda vid föreställningen om att maorierna kunde ligga gömda i något bakhåll, och det dröjde länge, innan de åter togo mod till sig att fortsätta sin väg. Då de hunnit ner till foten av berget, där intet “tabu” längre skyddade dem, kröpo de nedhukade längs marken. Men trakten tycktes verkligen vara övergiven av maorierna, och sedan flyktingarna hunnit tillryggalägga en sträcka av ett par kilometer andades de åter fritt. Den fara, de fruktat, syntes dem icke längre omedelbart överhängande.

Det fanns dock flera maoristammar än den, i vars händer de varit. Och som dessa till största delen höllo till i de västra trakterna, beslöto de resande att fortsätta sin vandring åt öster och försöka komma fram till Plentybukten, där de kunde vila sig och i säkerhet avvakta en lägenhet att uppnå Auckland.