och intalade henne nytt mod. Det var det enda sätt, varpå han vågade visa henne sin kärlek, ty om de ord, hon yttrat till honom den natten, de trodde sig vara nära att lida döden bland vildarna, ville han icke påminna henne. De kunde ju blott ha blivit sagda i överilning.
På den femtonde dagen tillkom en ny anledning till bekymmer. De visste, att de nu hunnit in i ett område, som beboddes av vildar. Deras försiktighet mångdubblades. Och då de vid middagstiden träffade på en nedbränd infödingsby, som tydde på att kriget rasat även i dessa trakter, framsmögo de med lika stor varsamhet, som de gjort, då de gåvo sig av från Kara-Tétés berg.
De lyckades också verkligen hinna ända till kusten av Stilla Havet utan att ha blivit oroade. Men då de vandrade längs stranden, upptäckte de plötsligt en trupp beväpnade vildar, som ur ett skogssnår störtade sig emot dem.
De resande gåvo sig förlorade. Flykt var omöjlig. Och männen beredde sig på en förtvivlad strid, då John Mangles utbrast:
— En kanot! En kanot!
Och mycket riktigt. Där låg en pirog vid stranden. De resande kastade sig i den. John Mangles, Mac Nabbs, Wilsson och Mulrady grepo årorna och rodde utåt av alla krafter.
Havet var lugnt. På tio minuter hade de hun-
