Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
240
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

nit ett gott stycke från kusten. Och John Mangles ämnade just ändra kurs och hålla längs stranden, då han fick sikte på tre piroger, som sköto ut från det ställe, där vildarna visat sig, och i snabb fart började förfölja de hatade euroéerna.

Dessa fortsatte att styra utåt. Men roddarna, uttröttade av så många dagars mödor, kände snart sina krafter minskas. Vildarna vunno synbart på dem. Ännu ett par minuter, och de skulle vara inom skotthåll för deras bössor.

Plötsligt reste sig Glenarvan upp med handen utsträckt framför sig.

— Ett fartyg, mina vänner, ett fartyg! utropade han.

Ingen av roddarna vände sig om. De hade, icke ett årtag att förlora. Men Paganel förde sin kikare till ögonen.

— Ja, en ångare, sade han. Den styr rakt ner på oss. Mod, kamrater!

Flyktingarna rodde med förtvivlade ansträngningar mot ångaren, som syntes allt tydligare. Glenarvan fattade Paganels kikare och observerade i sin tur fartyget. Men på en gång förvredos hans drag. Han bleknade och sänkte kikaren.

— Duncan! utbrast han. Duncan och straffångarna!

— Duncan! utropade John Mangles, i det han släppte åran och vände sig om för att övertyga