tvenne eldar kände sig de förföljda vigda åt undergången. Utom sig av förtvivlan grep John Mangles sin hacka för att med ens sänka båten och dem alla, då han hejdades av ett rop från Robert.
— Tom Austin! skrek gossen. Jag ser honom Han har känt igen oss! Han svänger sin hatt emot oss!
I samma ögonblick ven en andra kula över dem och borrade de närmaste av vildarnas piroger i sank. Förskräckta vände de andra och togo till flykten. Men John Mangles skrek med hög röst:
— Hitåt Tom! Hitåt!
Och några minuter senare befunno sig de tio flyktingarna, utan att de riktigt visste, hur det gått till, på Duncans däck.
TJUGONDE KAPITLET.
Ett rop i natten.
De återvändande mottogos med hurrarop och den skottska folksången. Glädjen och omfamningarna upptogo de första ögonblicken. Men sedan regnade frågorna över Duncans besättning.
— Hur hade de sluppit undan Ben Joyce och straffångarna?
