Matroserna stirrade förvånade på de frågande.
— Vilken Ben Joyce? Vilka straffångar? undrade de.
Glenarvan grep Tom Austin i armen.
— Ha ni inte blivit överfallna av banditer?
— Nej.
— Men varför är ni inte då vid Australien? Hur kommer det sig, att ni kryssar i de här farvattnen?
Den gamle sjömannen betraktade honom ännu mera förvånad.
— Varför? Naturligtvis på mylords egna order, sade han. Jag fick ju ert brev genom kvartermästaren, Ayrton. Det var inte skrivet av er själv. Men ni hade undertecknat det med egen hand. Och däri stod det, att jag skulle kryssa kring Nya-Zeelands ostkust.
— Australiens ostkust, stod det, sade Glenarvan häftigt.
— Nej, svarade Tom, rodnande av upphetsning. Ayrton ville nog få mig att tro, det var ett misstag, att det inte stod så, och att ni väntade mig vid Twofoldviken. Men när jag har fått en order, så lyder jag- den, hur den än låter. Se här!
Och han knäppte upp rocken och tog fram ett papper, som han räckte lorden.
Det var verkligen Glenarvans brev. Och där! Sannerligen stod det inte Nya-Zeeland! Lordens,
