att få tala ensam med honom. Och vilka godhetens ock mildhetens vapen, hon använde emot honom, blev aldrig riktigt känt, men efter detta samtal förklarade han plötsligt, att han ville göra lord Glenarvan ett förslag. Och åter blev han förd till akterdäckssalongen, denna gång dock blott inför Glenarvan, John Mangles, Paganel och Mac Nabbs.
— Mylord, sade han, ni vill veta, vad jag känner till om Britannia och kapten Grant. Nå, jag säger er på förhand, att det icke är av stor betydelse. Men, om ni i stället för att överlämna mig åt myndigheterna, vill sätta mig i land på första obebodda ö och förse mig med verktyg och livsmedel för den första tiden, så skall jag säga er, allt vad jag vet. Och skulle jag inte tala sanning, kan ni ju alltid avhämta mig för att låta mig undergå mitt straff.
— Tala då! sade Glenarvan. Jag lovar dig, vad du begärt.
Och fången började sin historia med att förklara, att han verkligen var Ayrton, kvartermästare på Britannia. Han och kapten Grant, som var en man med järnvilja, hade emellertid icke kunnat komma överens. Ayrton hade satt sig upp mot kaptenen, och då han även försökt att förleda den övriga besättningen till samma uppstudsighet, hade han blivit landsatt på Australiens västkust d. 8 april 1862.
