Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
245
KAPTEN GRANTS BARN.

sig, fördes Ayrton in i aktersalongen, där de alla voro församlade.

Fången lade armarna i kors över bröstet och stod lugn och förhärdad.

— Du står nu här avslöjad, Ayrton, sade Clenarvan. Har du något att säga till ditt försvar?

— Nej, mylord, ingenting. Jag har begått en dumhet och låtit fånga mig. Ni får göra med mig, vad ni behagar. Häng mig, om ni kan skaffa bevis emot mig, vilket dock icke torde bli lätt.

— Kanske inte så svårt, som du tror, Ayrton. Men nu, när du inte längre har något intresse av att föra oss bakom ljuset i fråga om Britannias öde, så hoppas jag, du sanningsenligt vill säga oss, allt vad du vet om det?

Ayrton teg. Frågan upprepadas, men han teg ändå. Och icke heller på frågan om han var Ayrton eller Ben Joyce svarade han. Det var tydligen hans bestämda föresats att ingenting säga. Och han stod så oberörd och såg ut genom fönstret, som om ingen talat honom till. Man måste slutligen föra bort honom utan att ha fått veta det ringaste.

De följande dagarna, under vilka jakten styrde kurs mot öster för att Amerikavägen nå Europa, gjordes det ena försöket efter det andra att bryta fångens tystnad men förgäves. Hans halsstarrighet tycktes ohjälplig. Då bad slutligen lady Helena