bönfallande röst, en röst full av förtvivlan, en röst som de kände, som trängde in i deras hjärtan.
— Hjälp! Hjälp! ljöd det mitt ur vågorna.
— Mary, hörde du? viskade Robert.
— Ja! ja! Jag tyckte …
De båda barnen sträckte sig darrande ut över relingen men kunde ingenting se. Då ljöd ropet på nytt:
— Hjälp! Hjälp!
— Min far! Min far! utbrusto de på en gång.
Vid deras skri kommo vakten och rorgängaren tillskyndande. De hade likväl ingenting hört och ingenting sett. Och även för Mary och Robert var nu rösten i vågorna förstummad. De voro dock så upprörda, att man icke kunde lugna dem. De påstodo, att deras far var därute i vattnet, och att de måste komma honom till hjälp. Matroserna sågo sig tvungna att väcka lord och lady Glenarvan. Och John Mangles, majoren och Paganel vaknade även av uppståndelsen. Men icke heller någon av dessa kunde förmå de stackars barnen att taga sitt förnuft till fånga och betrakta, vad de hört, som en inbillning, vilket det naturligtvis var. Och det blev den natten icke mycket sömn för passagerarna på Duncan.
Så fort dagen inbröt, samlades de alla på kommandobryggan för att iakttaga ön och följde dess stränder med kikare.
