Plötsligt skrek Robert till. Han sade, att han såg två män röra sig därborta, medan en tredje viftade med en flagga.
— Ja, engelska flaggan! utropade John Mangles.
En djup rörelse bemäktigade sig alla. Kanske hade verkligen barnen haft rätt, då de trott sig höra en röst. Det var kanske blott på ägaren av rösten de misstagit sig, ty att den tillhört kapten Grant vågade ingen mer än hans barn tro.
Inom en minut hade man satt ut en båt. Robert, Mary, Glenarvan, John Mangles och Paganel störtade sig i den, och sex matroser rodde av alla krafter. Plötsligt uppgav Mary ett rop.
— Min far! Tre män stodo där väntande på stranden, och den mellersta av dem hade sträckt ut armarna. Han å sin sida hade känt igen sina barn.
Det var kapten Grant.
Fastän deras lemmar nästan nekade att göra tjänst, dogo de dock icke av glädje varken fader eller barn. Och under den korta överfärden till Duncan hann kapten Grant till och med sansa sig så mycket, att han kunde höra och uppfatta det väsentliga av historien om sin räddning.
Då han kom upp på fartygets däck, föll han på knä, och när han åter reste sig, stod han en stund stilla, omsluten av de bägge barnens armar. Men därefter vände han sig med tårar
