här på denna lilla ö? Hur överensstämde det med de utkastade dokumenten?
— Minns ni, hur de lydde i sin ursprungliga form? frågade Paganel.
— Ja, ord för ord. Så när som på ett enda hade de samma lydelse på alla de tre språken, sade Grant. Vilket vill ni, jag skall läsa upp?
— Det franska. Det var bäst bibehållet, så det är huvudsakligen efter det, vi rättat oss.
— Gott, det lyder sålunda: Den 27 juni 1862 kantrade tremastaren Britannia från Glasgow hundra mil från Patagonien på sydliga halvklotet. Två matroser och kapten Grant lyckades rädda sig till ön Tabor …
Vad för slag? avbröt Paganel.
Ständigt utsatta för grym nöd ha de därifrån utkastat detta dokument på 153° longitud och 37° 11' latitud. Bringa dem hjälp, eller de äro förlorade.
— Men vad vill det säga — utbrast Paganel ännu en gång. Ön Tabor? Men den heter ju Maria Terésia.
— Ja, på de tyska och engelska kartorna. Men på de franska kallas den Tabor.
En bastant näve föll ned på Paganels axel.
— Geograf! ljöd majorens röst i hans öre.
Men även utan detta tilltal skulle Paganel stått där överväldigad av skam. Han, sekreteraren i Geografiska sällskapet, hade begått en sådan blun-
