der. Han kände sig vanhedrad. Detta abor, som han nödvändigt velat tyda till aborder (komma i land) hade han kunnat tolka rätt, om han blott erinrat sig den franska kartan och icke blint rättat sig efter den engelska, som fanns ombord.
Kapten Grant fortfor emellertid att berätta. De tre skeppsbrutnas liv på den lilla ön hade varit en verklig robinsonad. Från Britannias vrak hade de fört i land en säck med säd, en del vapen och verktyg. De hade odlat upp jorden, byggt sig en stuga av timmer från vraket, fångat och tämt getter, som funnos vilda på ön, och av dem erhållit mjölk, smör och kött. Med ett ord, de hade så småningom betryggat sitt dagliga uppehälle. Men deras förtvivlan över att vara avstängda från världen hade varit stor. Och lika stor hade deras glädje varit, då de dagen förut fått se Duncan närma sig ön. De hade tänt eldar och hissat flaggor. Men då ingen båt sattes ut, hade kaptenen gripits av en sådan ångest, för att fartyget skulle fortsätta sin kurs utan att märka dem, att han kastat sig i vattnet och simmat ut emot det. Flera gånger hade han ropat på hjälp, men ingen hade hört honom, och utmattad hade han måst återvända.
Han hade slutat sin historia och fick nu höra, att hans kvartermästare, Ayrton, var ombord, och att det var för att landsätta honom på den öde ön, som Duncan kommit dit.
