Vad besättningen beträffade, så bestod den av utvalt folk, alla söner till lordens underhavande, skickliga i skjutvapens användande likaväl som i allt, vad till sjömansyrket hörde, och lord och lady Glenarvan obetingat hängivna. Detta senare var även fallet med stewarden, herr Olbinett och hans hustru, som var lady Helenas kammarjungfru.
Alla voro de intresserade av expeditionen och ivriga att få begiva sig av. Men intresset begränsade sig icke till deltagarna i färden. Hela Glasgow talade om den och vallfärdade ner till hamnen för att se på Duncan. Och på kvällen den 24 augusti, några timmar före avresan, då lord och lady Glenarvan med reskamrater och besättning begåvo sig till domkyrkan för att nedkalla Guds välsignelse över sig själva och sitt företag, följdes de dit av stora människoskaror och största delen av sjöfolket på de närgränsande fartygen, så att hamnen låg nästan öde.
Icke förrän vid elvatiden voro medlemmarna av expeditionen tillbaka på jakten igen. Och kort därpå lättade den ankar. Så småningom försvann staden ur sikte, därefter fabrikerna, magasinen och villorna i dess utkanter. Vid fyratiden befann man sig i Clydebukten och två timmar senare ute på öppna havet.
Under första resdagen gick emellertid sjön ganska hög, och ingen av damerna lämnade sin
