hytt. Men dagen därpå blev vädret bättre, varför de redan vid soluppgången infunno sig i däckssalongen, där Glenarvan, majoren och kaptenen redan voro församlade.
Det var en fröjd att se, hur Duncan flög över vågorna, och lady Helena var förtjust.
— Hur länge kan det dröja, innan vi komma till Stilla Oceanen? frågade hon den unge kaptenen.
— Om vi få behålla den här farten, svarade han, ha vi passerat “linjen” om tio dagar, och inom fem veckor dubblera vi kap Horn. Duncan är ett fartyg, som en sjöman kan vara glad åt att känna under sina fötter.
Mary Grants ögon strålade.
— Således är det inte omöjligt, att vi inom två månader skulle kunna få återse vår far, sade hon.
Men i detsamma ryckte hon till av förskräckelse, ty genom den öppna salongsdörren hade hon fått sikte på sin bror, som satt och dinglade uppe i en av mastkorgarna.
— Robert, Robert! utbrast hon.
Men John Mangles smålog åt henne.
— Var inte rädd, fröken Mary! sade han. Jag svarar för honom. Han har en utpräglad kallelse för sjömansyrket. Ar han inte i maskinrummet, så är han uppe i masttopparna, och jag kommer att presentera honom för kapten Grant som en fullärd liten matros.
