jag få njuta av ert sällskap. Det ser ut att vara en präktig båt, den här Scotia?
— Vad menar ni med Scotia? fick John Mangles äntligen fram.
— Scotia, ångbåten, som vi stå på, naturligtvis. Jag har hört lika mycket beröm om den, som om dess kapten, den oförskräckte kapten Burton.
Är ni släkt med den store afrikaresanden med samma namn? I så fall mina hjärtligaste lyckönskningar!
— Jag är inte alls släkt med någon Burton och är inte heller kapten Burton själv, sade John Mangles.
— Jaså, jaså, således är det med styrmannen, herr Bardness, jag har det nöjet att tala.
— Herr Bardness …
John Mangles frågade sig, om det var med en galning eller en äventyrare, han hade att göra, och ämnade just fordra en ingående förklaring, då lord Glenarvan, hans hustru och fröken Grant syntes på däcket, och främlingen, som märkt dem, utbrast:
— Å, se passagerare! Passagerare! Ni får lov att presentera mig, herr Bardness!
Och utan att vänta på den begärda presentationen gick han emot det lilla sällskapet, tilltalade Mary Grant med “min fru”, lady Helena med “fröken” och lord Glenarvan med “min herre”.
— Lord Glenarvan, rättade John Mangles.
— Mylord, återtog den okände, förlåt att jag
