Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
44
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

även på Eldslandets kust syntes blott en och annan stackars inföding, som irrade omkring på klipporna.

— Patagonien utan några patagonier! sade han. Det är inte något Patagonien.

Han hade läst så många motsägande uppgifter om patagonierna. Somliga påstodo, att de voro långa, andra att de voro korta. En sade, att de voro spensliga, en annan att de voro grovt byggda. Och när de nu alls inte syntes till, började han nästan tvivla på, att de verkligen existerade.

Efter att ha hunnit fram till halvön Braunschweig for man genom ett praktfullt sceneri. Här och där reste sig granitberg, vilkas snöhöljda toppar förlorade sig i molnen, och som nertill lågo inbäddade i ofantliga skogar. Den nedgående solen spred ett grant färgspel över nejden, och efter en lång skymning lyste från himlen södra halvklotets klara stjärnor, bland vilka Sydkorset utvisade sydpolens läge, liksom Polstjärnan utvisar nordpolens.

Då dagen åter grydde, hade sundet blivit trängre. Duncan letade sig fram mellan öar och uddar klädda med bokar, askträd och björkar. Därpå efterträddes de leende stränderna av karga och klippiga, och slutligen låg ett oändligt, fritt ljusglittrande vatten framför de resandes blickar.

Det var Stilla oceanen.

Duncan ångade nu uppåt kusten, under det man vaksamt spejade efter någon vrakspillra,