som kunde vittna om Britannias skeppsbrott. Men ingen sådan stod att upptäcka. Och efter de 42 dagar, som deras resa räckt, sedan de lämnat Glasgow, ankrade de i Talkahuanos hamn för att åter sätta foten på fast mark.
Glenarvan och Paganel gjorde sällskap upp i staden. Och vid första tillfälle, som gavs, sökte den senare att draga nytta av sin nyförvärvade kunskap i spanska språket. Men till hans stora förvåning var det ingen, som begrep honom.
— Det måtte vara mitt uttal, som inte är riktigt, sade han.
Till sist lyckades de dock leta sig fram till engelska konsulatet, och då konsuln fick höra historien om Britannias skeppsbrott, visade han sig mycket tillmötesgående och lovade att göra efterforskningar längs hela kusten.
Men trots alla förfrågningar både de från konsulatet och de, som Glenarvan själv lät göra, erhölls icke en enda upplysning angående det försvunna fartyget. Det tycktes, som om det förgåtts utan att lämna ett spår efter sig.
Den sjätte dagen efter Duncans ankomst till Talkahuano sutto dess passagerare modfällda tillsammans i däcksalongen, lady Duncan med sin arm kring Mary för att åtminstone visa henne sin ömhet, då hon icke kunde trösta henne med ord. De andra sade heller icke mycket och
