Catapazen föreslog tvenne sådana, men båda förde de resande långt ur riktningen.
— Finns det då intet annat? frågade Glenarvan.
— Jo, svarade Paganel, Antucopasset på den vulkaniska sluttningen. Välja vi det, avlägsna vi oss endast en halv grad från den trettiosjunde breddgraden.
Lorden frågade catapazen, om han kände till detta pass, vilket han sade sig göra. Han hade emellertid icke föreslagit det, ty det var blott en boskapstig, som de indianska herdarna begagnade sig av för att föra sina hjordar till de östliga sluttningarna.
— Gott, sade Glenarvan, där boskapshjordar kunna komma fram, där kunna våra mulåsnor också göra det.
De valde således Antucopasset. Men här började resans svårigheter. Stigen krökte sig på de mest oväntade sätt, löpte utmed bråddjup och förde under överhängande klippblock, som sågo ut att när som helst kunna störta ner. Och i verkligheten var också hela denna bergsregion ännu under ombildning. Vandrare, som ofta besökte den, kunde aldrig vara säkra på att återfinna sina gamla märken och funno ofta en klyfta, där de förut sett en utskjutande klippspets.
Snart började även catapazen bli orolig. Han såg sig om, undersökte marken för att finna spår
