efter indianerna, och sedan vägen flera gånger stängts av nedrasade stenmassor, så att man måste taga långa omvägar, stannade han tvärt.
— Har ni gått vilse? frågade Glenarvan.
— Nej, svarade catapazen och pekade på resterna efter en eld. Indianerna ha varit här. Men sedan dess har här ägt rum en jordbävning, som gör det omöjligt att komma fram.
Han ville vända om och uppsöka ett av de andra passen. Men detta skulle ha fördröjt resan flera dagar.
— Om också vägen är stängd för mulåsnor, så är den det inte för människor, sade Paganel. Och om ni vill anförtro er åt mig, så är jag säker på att kunna föra er över bergen, och där nedanför träffa vi nog någon argentinare, som kan visa oss över Pampas.
Förslaget blev antaget. Glenarvan gjorde upp räkningen med katapazen, och instrumenten och livsmedlen fördelades mellan de sju resenärerna. Dessa återtogo omedelbart sin marsch uppåt bergstopparna, och efter två timmars mödosamt sökande återfunno de det egentliga Antucopasset. Jordbävningen hade likväl förstört den banade stigen. De måste klättra på varandras axlar, hoppa över avgrunder, och krypa på händer och knän. Hela dagen och hela natten fortsatte de uppstigningen, och först vid åttatiden på morgonen förfriskade de sig vid en måltid av torkat kött och bröd.
