Det enda i Thalcaves uppgifter, som avek från dokumentets, var, att han blott talade om en fånge i stället för tre. Men olyckskamraterna kunde ju mer än väl ha skilts åt.
Här hade man otvetydigt funnit det rätta spåret. Och fulla av glada förhoppningar fortsatte de resande vägen mot öster.
ÅTTONDE KAPITLET.
De röda vargarna.
Den tröttande, trädlösa grässlätten “Pampan” hettan, moskiterna och den ihärdiga nordanvinden plågade den lilla truppen icke så obetydligt. Dessutom började livsmedlen tryta, ty de hade icke lyckats skjuta något vilt. Men riktigt svårt blev det först, då deras vattenförråd hotade att taga slut. De hade väntat finna bäckar och vattensamlingar på sin väg, men dessa voro allesammans uttorkade, och nu stod deras hopp till sjön “Salina”, som Thalcave talade om. I fall de sparade på det halvruttna vattnet i läderflaskorna skulle det kanske räcka, tills de hunnit dit.
Utmattade av hunger och törst stodo de slutligen en afton vid stranden av den efterlängtade sjön, som visserligen själv skulle ha salt vatten
