Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
78
BARNBIBLIOTEKET SAGA.

men ägde talrika sötvattenstillflöden. Den hade likväl blott ännu en bitter missräkning att bereda dem. Även den låg uttorkad av den förfärliga hettan.

Sedan de förgäves rådgjort med varandra om vad som var att göra, vände sig Paganel till Thalcave. Och de samtalade en lång stund, patagoniern lugn med korslagda armar, geografen fäktande med händerna i luften.

Thalcaves råd var, att de skulle dela sig. De, vilkas hästar voro minst uttröttade, skulle rida i förväg utmed den trettiosjunde breddgraden för att se, om floden Guamini, som femtio kilometer från den plats, där de nu voro, flöt ut i sjön San-Lucas, ännu ägde tillräckligt med vatten. Och i så fall skulle de där invänta sina kamrater. Om vattnet också där var slut, skulle de däremot vända om för att bespara de andra en onödig möda.

— Och i så fall? frågade Paganel.

— I så fall, sade Thalcave, måste vi avvika från den följda linjen och begiva oss hundratio kilometer åt söder, där det icke är ont om floder.

Man fann rådet gott. Och till att utföra undersökningen utvaldes genast Thalcave, vilkens präktiga häst ännu icke lidit något av ansträngningarna, samt Glenarvan, som även hade ett av de bästa djuren.

— Å mylord, låt mig följa med! utropade