hopade honom med så ömma smekningar, som om mänskligt blod runnit i djurets ådror.
Men Glenarvan höll fortfarande Robert i sina armar.
— Min gosse, sade han, varför lät du inte Thalcave eller mig försöka rädda dig!
— Mylord, svarade barnet med lysande ögon, var det inte min tur att uppoffra mig? Thalcave hade ju redan en gång räddat mitt liv. Och ni vill ju rädda min far.
NIONDE KAPITLET.
Över Argentinas slätter.
Efter att ha förfriskat sig med det så mycket åtrådda vattnet, gjort all heder åt villebrådet och vilat sig några timmar återtog den lilla truppen sin färd mot öster. Temperaturen hade nu blivit ojämförligt bättre, landet var förvånansvärt fruktbart, och trädliknande buskar och plantor förskönade den gröna slätten, som även livades av talrika fågelskaror.
Men ett sökte man förgäves, och det var människor. Thalcave spanade oupphörligt mot synranden efter de indianstammar, som annars alltid
