brukade genomströva denna trakt, och bland dem även den stammen, som tillfångatagit den omtalade vite mannen, vilken man förmodade var kapten Grant. Ingenstädes såg han dock till några indianer eller ens spår efter sådana. Han kunde icke förklara detta egendomliga förhållande. Och på de andra verkade det nedslående, ty hur skulle man nu kunna få de underrättelser, man hoppats erhålla angående de eftersökta?
Dag efter dag gick, men lika människotom låg slätten, och de hade redan överskridit den till allra största delen, då de anlände till byn Tandil, som låg på ett berg med samma namn och som var så betydande, att den hade en fästning med en avdelning infödda soldater.
Hit brukade indianerna komma för att sälja sina zorikomattor och flätade läderpiskor, och här om någonsin borde man väl få de eftersträvade upplysningarna eller åtminstone få veta, vart indianstammarna tagit vägen.
Då de kommo upp till fästningen, blevo de överraskade av att på gården få se en trupp soldater i bara skjortan, tolv pojkar, av vilka den äldste var tjugo och den yngste sju år, och alla med ett omisskänneligt syskontycke. De voro tydligen bröder och kommenderades av en trettonde bror, som hade samma ansiktstyp. Men det allra märkvärdigaste var, att exercisen gick
