— 97 —
för att mormodern en gång skulle få se barnbarnen.
När nu Magnus Brandt for upp på den gamla fruns gård, kände han sig till mods nästan som en pojke, hvilken tvingas att bekänna sina snedsprång, endast i hopp att därigenom undgå de obehagliga följderna. Svärmodern var nu sjuttioåtta år gammal, och förhållandet mellan henne och mågen hade väl i det yttre varit godt. Men någon vänskap dem emellan rådde aldrig. Detta kom sig af, att när Magnus Brandt i tiden vann sin nu aflidna hustrus kärlek, hade modern redan lofvat hennes hand åt en annan. Men Magnus Brandt, som den tiden var en förälskad och liffull man, hade ju spelat sina kort så väl, att rivalen förolämpad drog sig tillbaka, och hennes nåd på Malmhyttan tvangs att gifva sin dotter åt den nya friaren för att undvika öppen skandal. Detta hade svärmodern aldrig kunnat förlåta sin måg, och gamla hennes nåd på Malmhyttan var en dam, som var van att utöfva makt och ovan att draga det kortaste strået. Vid tjugutvå års ålder blef hon efter ett kort äktenskap änka efter en man, hvilken var dubbelt så gammal som hon själf, satt sedan ensam med ett stort gods och fem barn, och hvar man trodde, att den unga frun snart skulle sörja för att skaffa
