Hoppa till innehållet

Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 96 —

längsta. Ty han hade varit dem en god husbonde, och ingen skulle visa honom ett vredgadt ansikte eller svara honom ett hårdt ord.

Men Magnus Brandt ville icke taga ett sådant offer. Än en gång ville han icke se skräcken gå ut öfver bygden och sprida ryktet om halfsvält i de små hemmen. Han ville det icke, kunde icke se män och kvinnor i ögonen och begära det. När nödåret kom, var det annat. Då böjde sig herre och tjänare under Guds hand. Det nödår, som nu hotade, hade bruksherren framkallat själf. Länge nog hade han sett det komma.

På samma gång visste han, att ännu kunde olyckan hållas på afstånd ett halft år eller ett helt. Längre gick det icke. Längre kunde icke den konstlade välmågan hållas uppe. Så mycket hade Magnus Brandt förstått af siffrorna, äfven om han icke helt kunde tolka deras bistra språk, och om han nu såg igenom dem ånyo, skedde det för att narra sig själf, att han räknat orätt.

Då for Magnus Brandt en dag bort. Huset lämnade han i Cecilias vård och den sjuke i Saras. Ända till Malmhyttan for han, åtta mil bort. Där lefde den gamla svärmodern, och sedan hustrun dog, hade Brandt ej besökt hennes hus mer än en gång. Det skedde, när Cecilia blifvit konfirmerad, och resan hade företagits,